GLP-1 mot trippelagonist: vad säger den jämförande forskningen?
Semaglutid, tirzepatid och retatrutide representerar tre generationer av inkretinforskning. Vi jämför mekanism, viktreduktion, glykemisk kontroll och biverkningsprofil baserat på publicerade fas 2/3-data.
Klassen GLP-1-agonister har på ett decennium gått från ett verktyg mot typ 2-diabetes till ett av medicinens mest omtalade forskningsområden. Skillnaderna mellan generationerna handlar dock inte bara om potens — utan om receptorpanorama.
Mono, dubbel, trippel
Semaglutid (mono) verkar enbart på GLP-1. Tirzepatid (dubbel) lägger till GIP. Retatrutide (trippel) inkluderar glukagon, vilket aktiverar en termogen komponent som de andra saknar.
Viktreduktion i jämförelse
I respektive fas 2-studier rapporterades följande maximala viktreduktion: semaglutid ~15 %, tirzepatid ~21 %, retatrutide ~24 %. Skillnaderna är meningsfulla men inte linjära — fler receptorer ger inte automatiskt proportionellt större effekt.
Biverkningsprofil
Samtliga molekyler delar de gastrointestinala biverkningarna som karaktäriserar klassen. Retatrutide har i tidiga data visat en något högre incidens av illamående, vilket sannolikt är relaterat till den brantare titreringskurvan snarare än molekylen i sig.